SARA - check!
Helgens äventyr är över och det känns att det var en helg man inte gör om varje helg, eller hur var det nu..?
11.00 gick bussen från Edsbyn, so far so good. Gled in i Stockholm runt 15-tiden och skulle ta mig vidare ut till Västra skogen där David stod redo med fullpackad kaross. Måste bara kommentera dessa stressade stockholmare som näst intill springer omkull en stackars påpylsad bybo, som är tungt lastad både fram och bak. När man sedan erbjuder sittplats i tunnelbanan tittar de på en som om man var från yttre rymden. Förlåt mig för att jag försöker vara medmänniska! Jaja, resan söderut i den vita volvon började bra med Davids eminenta körning kors och tvärs, bakåt och framåt (?)... Sen var det slut på det roliga. Norr om Södertälje hade det skett en trafikolycka, vilket försenade vår resa ca 2½ h. Suck! Gassigt värre var det i bilen, som saknade ac, men med glatt humör kom vi äntligen fram till första anhalten - Södertälje - där Peter hämtades upp. Sen flöt det på bra med matstopp i nyköping, upphämtning av Fredrik i Jönköping och vi entrade Petvå utanför Hässleholm kring midnatt. Som upplagt för en sensation kommande morgon!
6.10 pep klockan och det var dags att hoppa upp. 7.00 var vi på tc och SARA skulle avklaras. Skåne visade sig från sin bästa sida med strålande sol, glada miner och nästintill vindstilla. Cykeln skruvades ihop (volvon rymde 4 cyklar, 2 kajaker, massa väskor och 4 multisportare!), skor lades fram, energi planerades och vägval rekades. När startskottet gick väntade minst 6 h tävling som bestod av:
- 4 km trailrun. Den gick bra, även om en brant backe kändes grymt jobbig just då.
- 5 km paddling. Gick också hyfsat, vi (= jag och Peter) fick in flytet och var inte så värst långt efter.
- 11 km mtb-slinga. Suck, här kom väggen för Lina Schols. Helt slut i benen, orkade varken trycka eller dra i pedalerna, även om det var hur fint som helst i vårskogen med vitsippor och lövskog, underbara cykelstigar som inte var för tekniska men ändå bjöd på lite utmaning. Bitvis gick det väl ändå hyfsat.
- 7 km ol. Benen kom igång igen. Vi valde några egna vägval, gjorde två dumma bommar (som inte hade med vägvalen att göra), klafsade runt i hästhage och tjenade på en gigantisk fårskock.
- 21 km mtb-ol. Herregud! Jag ville helst lägga mig ner i de mjuka löven och bara njuta av solen. Fick tyvärr inte det för Peter, så det var bara att kämpa vidare med ben som stockar, uppför branta backar och bitvis i motvind. Jörgen Brink kändes nära och jag kände mig negativ, vek och uppgiven.
- 9 km ol. Här börjar det klassiska löparknät ta form, som sig bör under tävling längre än 5 h. Någon dum bom (+ jag som dumbom när Peter informerade om att vi tydligen hade en 10e kontroll också) blev det men vi tuggade på bra här. Hade nog tjänat på att ha inlines dock...
- Fortsättning på mtb-ol längs leriga skåneleden och vi blev varse den böljande sjön som skulle erövras som sista moment, då vi stämplade ute vid en pir.
- 10 km paddling. Började bra då sträckningen gick österut. Vi knappade in på ett framförvarande lag som vi även passerade. När vi sedan skulle bege oss västerut kom äventyret. Vi paddlade i en rankare acron än vi är vana vid och det var nog tur att vi i det läget inte visste att ca 20 kanadensare gått runt, plus några kajaker. Vågorna slog över och vi guppade rejält på Finjasjön. Jag som navigator kämpade som en idiot med att hålla kurs samtidigt som Peter slet där fram för att vi skulle ta oss någonstans. Vilken pers! När vi låg jäms med vågorna var det som värst och jag gav ifrån mig ljudeffekter kontinuerligt, för att höja stämningen lite. "Å hej, whoooaa, shiit", var bara några ord som flög ur mig. Sista beslutet som togs när vi skulle vända mot mål var; rakt på (= ute på öppet vatten), eller gå längs med land (= mer vågor). Det blev det förstnämnda och vi klarade färden ända till stranden. Peter gjorde en piruett vid urstigningen, orsakad av krampkänningar, men annars var det inga problem att ta sig i mål. Efter 8 h 12 min...
Det är konstigt hur trött man kan känna sig längs banan, för att sedan bli oförskämt pigg direkt efter målgång. Är det p.g.a. adrenalinet att man är klar eller är det så att jag inte alls var trött på banan egentligen? Jag låter detta vara osagt och tar med mig SARA som ett bra minne in i säsongen. Det var vår säsongspremiär, vår första tävling tillsammans och därmed även vår bästa :) Nästa helg väntar Nordic bet i Hjo med David. Då ska mina cykelben vara piggare!
Förresten, resan hem gick fint. 4 oduschade varelser turades om med att vara chaufför, mat intogs på "Hamburger hill" och vi "hoppade" i säng kring 02.00. Än en gång slår det mig att helgerna ofta är mer krävande än veckorna...
