Linas vardag

Sitter just nu och tänker tillbaka på gårdagens natt/morgon/förmiddag/lunch/eftermiddag och konstaterar att 17 timmar är längre än två arbetsdagar, men känns inte lika länge eftersom allt går i non stop. Fast visst kändes det som en evighet när vi kom till kanoterna strax efter gryning och skulle bege oss ut på paddlingen då inte ens halva banan av avklarad.

      STARs banläggares tippade segrartid 11-12 timmar höll inte riktigt. Efter 17 timmar kom vi alltså i mål. Och eftersom vi var segrarna, dock inga "multisportproffs", ser jag 12 timmar som en omöjlighet. Vi kämpade på i ett relativt bra tempo hela tiden, men hade nog kunnat växla lite snabbare. 15 timmar vore kanske en rimlig segrartid. Men nu är det över och vi klarade det. Hade någon sagt åt mig att 11 timmar återstod där vid paddlingen hade jag nog funderat lite extra på att bryta. För det var inte direkt kul att stå och äta kall gröt i ett kallt Åkersberga med domnade händer, för att sedan ge sig iväg på en seg paddling. Inlines var inte heller speciellt kul bland lördagsshoppare och tivolibesökare. Men helt klart en upplevelse värd att ta med hem. För just nu är jag ganska nöjd och kan tycka att det var ovanligheterna och det oplanerade som var det bästa. Det ska inte alltid gå som man tänkt sig, då lär man sig inget nytt.

      En kort resumé av banan: Starten gick 00.00 och banan började med en minimultisport, dvs. tre korta sträckor OL-MTB-OL. De klarades av ganska smärtfritt, förutom lite lampkrångel och vi var i mål ett bra tag före våra konkurrenter acronkanoter (ak). Sedan stack vi ut på en MTB. Ett dåligt vägval till första gjorde att ak nästan var ikapp. Då vi fortsatte med bra orientering var vi vid Skavlöten rätt snart och kunde där dryga ut vår ledning ytterligare på natt-OL och reflexbanan. Stack där ifrån ca 30 min före ak om jag inte minns fel. Då var det dags för kylan att göra sig påmind. Det började ljusna och fåglarna kvittrade som aldrig förr. Månen hade tidigare stigit upp som ett rött klot på himlen och ersattes nu av solen. Mitt knä hade börjat värka, inte helt oväntat kanske, och vi var tvungna att ta lite stretchstopp. Den fortsatta cyklingen blev alltså minst sagt kylig. Händerna började domna och multisport var inte längre lika roligt som när vi anmälde oss. Väl i Åkersberga fick vi lite rapporter om läget, fyllde på med energi, hoppade oss varma och stack ut på paddlingen. Nästan 2 tim skulle det visa sig att paddlingen ut till Kastellet tog och då visste vi att det var lika långt tillbaka sedan. Bara att bita ihop och göra det vi skulle. Firningen gick bra, trots Annikas höjdrädsla och ett toabesök i byggnaden var värt mycket. På Vaxholm var det sedan dags för en lättare stads-OL som vi haltade oss fram på p.g.a. mitt knä. Inga bommar i all fall. Paddling tillbaka för att sedan sticka ut på äventyret i form av inlinesorientering. Inte helt kul som sagt, med tanke på allt folk i rörelse. Blev mycket gå i grus och gräs i nedförsbackarna och där blev vi omkörda av ak som hade gjort en helt klart bättre paddling än oss och som då drygade ut till 11 minuters ledning. Den tog vi in på MTBn efter och sedan tappade vi aldrig den. Avslutande OL-MTB-OL blev en lugn resa, även om vi var lite rädda för två starka tjejer bakifrån. Ett sakta mak mot målfållan och tävlingen var över. Äntligen!

Måste skänka ett tack till vår support som var en trogen publik med koll på konkurrenterna utefter banan. Bra jobbat! Sträcktiderna gav ett ljus i mörkret och vi fick nos på tjejerna framför oss igen och kunde passera dem. Kul! Och tack till Annika förstås som härdade ut, liksom jag.

      En lugn cykeltur ut till Kungsängen väntar nog idag. Där ska jag leta efter de beryktade kungsängsliljorna och bara njuta av att solen skiner.